2,1 mils värmechock

Göteborgvarvet 2013 blev en utmaning på många sätt. En kamp mot värme, brännande ben och inte minst psyket. Det känns gött att ha tagit sig runt, jag är glad att jag försökte! Löpträningen har inte gått så bra för mig i år. Har det inte varit förkylningar och annat trams så har det varit benen som vägrat. Om jag tyckte att jag var dåligt förberedd förra året med att aldrig ha sprungit längre än milen så var det ingenting mot i år. Jag har sprungit milen totalt 4 gånger i år, varav den andra var på seedningsloppet i mars när jag nästan svimmade in i mål för att jag ville ha en vettig tid ;)

Det senaste har jag inte sprungit alls eftersom benen börjat bråka med mig. Vissa gånger har jag gett mig ut, tagit ett par steg, fått ont och sedan vänt hem. Sedan har det gått fint efter lite vila, sedan kasst igen. Har svurit många gånger för jag VILL ju springa, var på väg att skita i hela varvet ett tag för att det kändes lönlöst. De senaste två-tre veckorna har det varit totalvila och det var nog klokt för benen kändes ganska fräscha hela första milen igår, sedan började både benen och vristerna kännas ordentligt. I vanliga fall brukar det vara andningen som stoppar mig, men igår var det faktiskt benen. Och värmen såklart, mycket värmen.

Jag blev nog lite yr där ett tag för jag satte mig ner på en bänk vid götaplatsen i säkert ett par minuter med en mugg vatten och återhämtade mig. Det blev ett lugnt varv med promenad uppför hela sista bron och ned från götaplatsen. Sedan tog jag de sista krafterna och sprang in i mål med så pass bra tempo att mamma och syrran knappt hann se mig ;)

Jag ökade på förra årets tid med drygt 20 minuter och slutade på 2:19 men det skiter jag faktiskt i, jag är nöjd över att ha kommit runt utan att ha fått värmeslag eller skadat mig. Och jag är glad att jag inte gav upp! Det känns så jäkla bra! Det kanske blir ett varv nästa år också, vi får se!

Bilderna har syrran tagit, förutom de första.