Göteborgvarvet 2013 blev en utmaning på många sätt. En kamp mot värme, brännande ben och inte minst psyket. Det känns gött att ha tagit sig runt, jag är glad att jag försökte! Löpträningen har inte gått så bra för mig i år. Har det inte varit förkylningar och annat trams så har det varit benen som vägrat. Om jag tyckte att jag var dåligt förberedd förra året med att aldrig ha sprungit längre än milen så var det ingenting mot i år. Jag har sprungit milen totalt 4 gånger i år, varav den andra var på seedningsloppet i mars när jag nästan svimmade in i mål för att jag ville ha en vettig tid ;)

Det senaste har jag inte sprungit alls eftersom benen börjat bråka med mig. Vissa gånger har jag gett mig ut, tagit ett par steg, fått ont och sedan vänt hem. Sedan har det gått fint efter lite vila, sedan kasst igen. Har svurit många gånger för jag VILL ju springa, var på väg att skita i hela varvet ett tag för att det kändes lönlöst. De senaste två-tre veckorna har det varit totalvila och det var nog klokt för benen kändes ganska fräscha hela första milen igår, sedan började både benen och vristerna kännas ordentligt. I vanliga fall brukar det vara andningen som stoppar mig, men igår var det faktiskt benen. Och värmen såklart, mycket värmen.

Jag blev nog lite yr där ett tag för jag satte mig ner på en bänk vid götaplatsen i säkert ett par minuter med en mugg vatten och återhämtade mig. Det blev ett lugnt varv med promenad uppför hela sista bron och ned från götaplatsen. Sedan tog jag de sista krafterna och sprang in i mål med så pass bra tempo att mamma och syrran knappt hann se mig ;)

Jag ökade på förra årets tid med drygt 20 minuter och slutade på 2:19 men det skiter jag faktiskt i, jag är nöjd över att ha kommit runt utan att ha fått värmeslag eller skadat mig. Och jag är glad att jag inte gav upp! Det känns så jäkla bra! Det kanske blir ett varv nästa år också, vi får se!

Bilderna har syrran tagit, förutom de första.

Årets kanske soligaste dag, perfekt för lite skärgårdsluft! Båtarna har legat och sovit uppe på land ett tag, dags för sjösättning!

Med hjälp av Ulf och kusin Andreas gick det hur fint som helst. Nu ligger de där, ekan och uttern, kluckandes, glada och nöjda! Snart får det bli en utflykt ut tills sjöss!

Pajbotten

• 250 g digestivekex
• 75 g smör

Fyllning

• 4 äggulor
• 1 burk kondenserad mjölk
• 1 dl färskpressad limejuice (ca 2-3 limefrukter)

Marshmallow

• 4 äggvitor
• 2,5 dl socker
• 1/4 tsk cream of tartar/vinsten
• 1/2 tsk vaniljsocker

Botten: Sätt ugnen på 200°C. Kör kexen och smöret i en matberedare så att det blandas samman väl. Tryck ut degen i en pajform eller en form med löstagbar botten. Väljer du det senare får du en lite högre kaka eftersom pajformen oftast har lite större diameter. Låt degen gå en bit upp på kanten av formen när du trycker ut den. Förgrädda botten i mitten av ugnen ca 8 minuter. Ta ut och låt svalna.

Fyllning: Separera äggen och ställ undan vitorna till toppingen. Var noga så att ingen gula följer med. Rör ihop äggulorna med den kondenserade mjölken och tillsätt sedan limejuicen. Låt stå några minuter för att tjockna och häll sedan smeten över pajbotten. Grädda i mitten av ugnen i 10 minuter, fyllningen skall ha tjocknat något men kan vara lite dallrig fortfarande. Låt svalna.

Topping: Koka upp vatten till ett vattenbad, kastrullen skall inte vara full men du skall kunna sätta en värmetålig bunke över som precis nuddar vattenytan. Sänk värmen så att vattnet kokar försiktigt. Häll upp äggvitor, socker och vinsten i en värmetålig bunke. Har du en köksassistent med metallbunke tar du den. Sätt bunken över kastrullen och vispa med elvisp i ca 3-4 minuter tills sockret lösts upp och smeten har blivit lite varm. Flytta sedan bunken till assistenten (med vispen monterad) och vispa först på låg hastighet och öka efterhand. Har du ingen assistent fortsätter du med elvispen. Fortsätt vispa i ca 5-7 minuter tills du får fasta, blanka toppar. Tillsätt vaniljsockret och blanda ner det snabbt.

Fyll marshmallowsmeten i en spritspåse med t.ex. en stjärnmönstrad tyll och spritsa ut i små toppar över kakan. Enklast är att börja med ytterkanten och sedan gå inåt. För att få fina toppar spritsar du med en liten cirkelrörelse och avslutar i mitten. När kakan är täckt tar du en gasbrännare och bränner av topparna försiktigt så att de får fin färg. Du kan också sätta in kakan en kort stund på grill i ugnen, men var försiktig så att den inte bränns för mycket!

PS. Om du får marshmallowsmet över så spritsar du ut den på en plåt och sätter in i ugnen på ca 125°C i 45-60 minuter så har du fina maränger! Tiden varierar beroende på storlek men de är färdiga när de är nästan torrbakade, bara lite sega.

Vinsten gör att äggvitorna blir fastare, men kan vara lite svårt att få tag på i Sverige tyvärr. Det finns på bl.a. Essensfabriken i Stockholm, annars är ebay ett alternativ. Man ska kunna byta ut det mot några droppar vinäger alt. citron och det finns många motsvarande recept som exempel där om man googlar lite.

Hur kallt och jävligt det än kan vara så är vintern ändå vacker. Hur mycket man än tappar känseln i fingrarna så är det värt det när solen glittrar i frosten under klarblå himmel som igår. Ibland får man offra sig för konsten, det var åtminstone vad jag sa när jag drog ut hela företaget i kylan för att ta porträtt i fredags...

Jag tog mig upp till elljusspåret och min milsrunda igår, fast med kamera och vinterkängor istället för löpardojjor. Brukar springa förbi minst två sjöar och tycker alltid att det ser fint ut men så tar jag mig aldrig tid att stanna när jag väl är ute. Den närmsta var frusen och täckt med snö så jag gick runt där en stund i sällskap av folk med skridskor och hundar. Vackert! Men jag ska erkänna att jag svor lite över kylan ändå efter ett tag, det var knappt att jag orkade ta upp kameran med mina isbitar till händer. Telefonen gav upp rätt snabbt den med, jag tog en bild sedan var den stendöd och gick inte att återuppliva förrän jag var hemma igen. Kameran var inte helt nöjd heller.

Innandör dörren igen letade jag snabbt upp nåt varmt. En kopp varmt äpplevin och en filt gjorde susen, fast jag satt nog och skakade rätt bra en stund. Men... det var värt det :)