Det är helt sjukt vad kroppen anpassar sig fort. Jag har ridit i nästan hela mitt liv, minst en gång i veckan. Förr förstod jag aldrig de som gnällde över träningsvärk eller ömma muskler efter ett ridpass. Jag var väl van antar jag, ridningen var ett naturligt inslag i mitt liv.

För snart två år sedan tog jag en paus och slutade med mina medryttarhästar. Nu i höstas tog jag upp det igen och började rida lektion en gång i veckan. Igår hjälpte jag till i stallet och ledde en uteritt för 4 personer. Turen var på 2 timmar - idag känner jag mig stel både här och där. Visserligen är det mycket sysslor runtomkring, att göra i ordning och borsta rent 6 hästar med lerinpackning tar på krafterna. Men det är ändå skrämmande vad kroppen anpassar sig (till det sämre i det här fallet).

Turen igår var i vilket fall lyckad, trots lite kylig luft. Jag känner mig alltid lite nervös innan, allting måste funka och jag har ansvaret för alla. Helt plötsligt är det jag som skall agera ridlärare och försöka lära ut. Jag kommer nog alltid att känna mig som en elev. När jag står där nere i paddocken för genomgång innan vi rider ut är det som att jag börjar tvivla på min egen kunskap, trots att jag vet att jag har rätt. Jag har svårt att sätta ord på saker. Det är dock nyttig träning och när vi väl kommit ut är det bara det roliga kvar!