Höns är sköna. Sprätter, kastar med huvudet och låtsas vara kaxiga. Jag fastnade vid hönsen en stund i lördags och observerade tupparnas interna uppgörelse.

Den här lilla krabaten hälsade jag på idag. Så söt att man bara vill krama. Lite mer än en månad gammal är han, killen utan namn. Mamma Gjóla såg nöjd ut.

Vi var nere i stugan i Falkenberg i helgen. Käkade grillat och röjde undan tall och sten i trädgården för att göra plats för badtunna och annat! Vi jobbade med andra ord, Bosse hade semester. Han fick gå lös (under uppsikt) för första gången. Tidigare har han gått med koppel och lång lina men det är det äckligaste han vet. Han blev kaxigare och kaxigare för varje stund och fick leva ut sin inre vildkatt där för ett tag.

Okej att bengaler gillar vatten. Varje morgon när jag går upp och skall göra mig iordning sätter jag på vattenkranen i badkaret. Bosse dricker. Bosse leker. Det är enda sättet för mig att få vara ifred.

Men att bli duschad och schamponerad är en helt annan femma! Stackars liten var i chock större delen av lördagen. Mycket hat och skrik inblandat.

Denna lilla filur mötte vi på torget i Prag, tillsammans med sina filursyskon. Lagom söt?

Topskatten ligger alltid ett steg före. När jag trodde att jag hade överlistat honom slog han till igen. Som alla väl förberedda topskatter hade han givetvis byggt upp ett reservförråd. Häromdagen hittade jag honom med en hel påse tops som jag inte kände igen alls! Om han har en egen leverantör eller om han gömt den så länge att jag inte minns är ett litet mysterium för mig.

Han har dock låtit mig publicera hemligheten bakom hur man får ut bästa möjliga när det gäller tops.

Förra veckan hade jag slarvat lite med att tömma papperskorgen på toaletten, fylld med bomull och tops med sminkrester på. Bosse älskar tops, det är det bästa han vet. Han biter, kastar och petar ända tills jag tar dem ifrån honom. Gammal maskara är nog inte det nyttigaste, inte ens för en monsterkatt. En full papperskorg är en papperskorg där topsen går att peta ut. Varenda morgon möttes jag av lösa tops utspridda lite här och där i badrummet. Jag tröttnade och tömde papperskorgen.

Bosse äger oss. Han äger lägenheten. Han äger alla möbler. Speciellt expedithyllan i sovrummet. I en av de yttre facken har jag två tidskriftssamlare och en pärm. En stackars pärm. Bosse hatar just den pärmen. Så fort han får möjlighet sticker han in tassen och slänger ner den på golvet. Där hör den hemma.

Han tittar på den en stund innan han smiter in i sin favoritgömma. Där hör han hemma.

Min första "egna" semesterdag igår spenderades i sällskapet av kor. Och inte vilka kor som helst - dessa lät som en hel blåsorkester. Jag hörde minst tre kalvar som spelade trumpet. Helt sant.

Den här fantastiska kalvorkestern ger konserter lite då och då i Sandsjöbackas naturreservat. Jag och Mamma var där en sväng igår och lyssnade.

Stilla smyger han på sitt byte... stannar upp. Observerar. Avvaktar... anfaller!

I själva verket kan ha på sin höjd kan han jaga en fluga, hela balkongen är täckt av nät för att hålla honom kvar. Men det hindrar ju inte honom för att jaga i fantasin!

På sätt och vis saknar jag tiden när vi hade häst och behövde åka till stallet VARJE dag. Oavsett väder och humör. Det var jobbigt bitvis, framförallt under vinterhalvåret, men också himla mysigt under de ljusa sommarkvällarna, som idag.

Vi red lektion idag och kom inte därifrån förrän vid 22. Lite småpyssel med hästarna i kvällssolen, lite bus med kattungarna och lite beundran av Fjöðurs enorma fölmage (kanske dimper det ner ett föl i natt?). Det är så skönt att komma ut till stallet och släppa allt annat vardagligt för en stund.

Det är helt otroligt vad tiden går fort ibland. När jag var 12 år gick min då största dröm i uppfyllelse, vi blev hästägare. Zigge, en shetlandsponny på två år blev vår och jag var överlycklig. Eftersom han bara var två år var han inte ens inriden när vi fick honom. Det var upp till mig och syrran (mamma var väl med på ett hörn också) att uppfostra och lära upp honom. Vi lyckades nog ganska bra med tanke på omständigheterna. En tvåårig shettis är väl kanske inte den ultimata förstahästen men det var en lärorik period.

Ni vet ekorren jag skrev om i fredags? Han/hon och jag har blivit riktiga kompisar nu. På väg från vagnen i eftermiddags stannade jag till och satt där i säkert en kvart utan att skrämma iväg den, drygt en meter ifrån. Jag tror för övrigt att det är en hona med tanke på att det ser ut som att hon diar. Hon måste ha ungar i närheten. Visst är hon söt, min nya kompis?

Tänk att få vara katt. Vilket liv va? Äta, sova och leka (om man orkar). Och sedan sova lite till.

Det finns inte många bekymmer i den världen. På sin höjd hade man grubblat över vilket sovställe som känns bäst för stunden.

Nåja, jag trivs ganska bra med mitt liv ändå men visst är det kul att föreställa sig i någon annans skor? Ärligt talat hade jag nog tröttnat ganska snabbt på att leva kattliv. Vem/vad hade du velat vara? Hoppas ni har en bra helg allihopa!