Ett kyligt wake up call

För 15 år sedan besökte jag Svínafellsjökull, en glaciärtunga till Vatnajökull på sydöstra Island. Det var första gången jag kom riktigt nära en glaciär - det var en snudd på overklig känsla att gå ner och känna på isen. Jag var helt tagen av färgerna och mönstret - det iskalla blåa och sotiga svarta, skalan och mystiken. Det gör ont i hjärtat att tänka att det här håller på att försvinna.

Det är lätt att blunda för klimatförändringarna när man lever här i sin lilla bubbla och allt sker över så lång tid. Det är bekvämast också. Vi märker inte av det så mycket här, speciellt i Göteborg där det normalt sett inte är så många snödagar ändå. Det blir inte så tydligt, det finns inget enkelt att mäta mot. I somras fick jag se det svart på vitt när jag besökte samma plats, 15 år senare.

Minnet är kanske inte solklart efter så många år, men det var tydligt att det inte längre var samma plats. Först tvekade jag på om vi hamnat rätt överhuvudtaget, då jag mindes att vi hade klättrat ner till glaciären bara några meter ifrån bilen sist. Nu hade man behövt vandra en bra bit längre upp om man ville komma lika nära. Det var sorgligt att inse hur mycket glaciärerna smälter och drar sig tillbaka. Det handlar om många meter bara på några år.

Där och då blev klimatsamvetet tyngre än någonsin. Men... hur mycket samvete är rimligt att ha som ensam person egentligen? Jag försöker göra smarta val som att äta vego, köpa eko, plastbanta, åka kollektivt osv. Saker som egentligen inte är så stor uppoffring. Det är de långa resorna som är svårare. Jag räknade ut sist jag flög att det räcker med att göra EN flygresa tur och retur inom europa så motsvarar bara det ungefär all den C02 som jag sparat på att inte äta kött under ett helt år. Förra året gjorde jag två. I år kommer jag göra minst 2 till, varav en riktigt lång. Att ta tåget känns t.ex. ganska självklart inom Sverige, men knöligare längre sträckor utomlands. Det finns ju massor av platser jag vill se. Och numera även vänner bortom tågavstånd.

Jag tror att det bästa man kan göra är att börja tänka till lite och bli medveten kring sina val och vad som händer. Och prioritera det som känns viktigast. Man kan inte vara en supermänniska, men det händer inget om man inte försöker! Och jag väljer att vara hoppfull. De här bilderna är från flera olika ställen kring Islands sydkust i somras. Visst är det vackert?