När de gröna bergen kallar

Ja, det är något magiskt med Island. Alla som umgås med mig har nog hört mig prata om hur gärna jag vill åka tillbaka. Jag har försökt pussla ihop en super-resa med länge nu, men det har aldrig riktigt passat. Sen insåg jag plötsligt inför årets semester att det var 15 år sedan sist och fick lite panik. Jag fick med mig Kristofer på att ta en kortare resa, bara för att komma dit. Man måste ju inte göra allt på en gång. Vi bokade hyrbil och packade med oss tältet för en veckas campingliv!

Så, för snart två veckor sedan landade vi. Efter lite utforskande och matshopping i Reykjavik bar det av ut på ringvägen som tar en runt hela ön, om man vill. Nu skulle vi bara hålla oss längs syd- och delar av östkusten. Det räcker att köra ut från huvudstaden så ser man bergen. Och bergen kallade. Vi styrde långt ut från huvudvägen och hamnade på mindre och mindre vägar. Det finns vägar som man inte ens får köra på med en vanlig liten bil, och det här var nog precis på gränsen. Vi var inte ens säkra på att vi skulle kunna ta oss fram, risken fanns att vi skulle fastna nånstans där uppe. Men den lilla bilen kämpade sig fram över stenar och gropar och plötsligt var vi framme. Vid en av de vackraste platserna jag sett.

Första dagen på resan levererade.